Godkväll kära läsare,
Okej, så här ligger det till:
Jag frågade mamma och pappa med hundvalpsblicken om jag fick bryta traditionen att fira nyår med familjen för första gången på femton år för att gå på tidernas största hemmafest någonsin. Jag menar verkligen någonsin. Det kommer vara det enda samtalsämnet på ett halvår och alla kommer vara där. Alla utom jag det vill säga, eftersom jag inte fick.
Vi är bortbjudna till ett par gamla vänner till familjen och ska fira nyår hos dom. Visst, jag förstår att det kanske är ofint att jag inte skulle komma då, men ni måste ändå försöka förstå hur jag ser på saken.
Nyår, för mig, Det är en högtid då alla är glada och lyckliga. Det är en tid då man tillsammans med de man tycker om firar det nya året och avger löften om vad som kommer ske. Det är den tid på året då alla är som lyckligast och borde man inte då få välja själv vilka man vill fira den med? Tydligen inte förens om två år.
Ska jag behöva vänta två hela år på att få göra det jag just nu vill mest av allt? Vem vet vad jag vill om två år? Vem vet vilka jag känner om två år? Två år är lång tid, det är 24 månader.. 104 veckor.. 730 dagar, ni fattar vinken.
Grejen är att vissa kanske tycker jag överreagerar, men försök ändå att sätta er in i min situation. Det är som att du vet om att du missar the time of your life, för att du är på ett helt annat ställe. Medan dina kompisar är och firar nyår på ett ställe, glada och lyckliga och har den bästa tiden de någonsin haft, sitter du på ett annat och bara föreställer dig vad du går miste om. Kanske det kommer ett sms som bara bevisar ännu mer att de har mycket roligare än vad du har runt tolvslaget och du minns din första minut på det nya året som den minut då det enda du tänkte var: "Gud vad kul de verkar ha, jag önskar verkligen att jag var med."
Plussa på att du är i tonåren, en tid då kompisar verkligen är det viktigaste i livet, och att du överväger på att vidta drastiska åtgärder för att kunna få vara med dom.
Jag har funderat och funderat, och till sist kommit på en bra idé. Jag avger ett tystnadslöfte, ett jag inte kommer bryta förens jag och mina föräldrar kommit överens om något som båda parter känner sig nöjda av.
Därför lovar jag, Emelie, att inte öppna munnen för annat än att gäspa, äta och andas förens en bra överenskommelse och rättvisa skapats. Jag gör vad som helst för att få vara med denna kväll, nästan i alla fall.
M.V.H
Emelie
PS. Det är absolut inte så att jag inte tycker om dessa vi ska fira nyår med, men jag kan inte hjälpa att jag känner som jag gör, eller hur? DS.
Jag frågade mamma och pappa med hundvalpsblicken om jag fick bryta traditionen att fira nyår med familjen för första gången på femton år för att gå på tidernas största hemmafest någonsin. Jag menar verkligen någonsin. Det kommer vara det enda samtalsämnet på ett halvår och alla kommer vara där. Alla utom jag det vill säga, eftersom jag inte fick.
Vi är bortbjudna till ett par gamla vänner till familjen och ska fira nyår hos dom. Visst, jag förstår att det kanske är ofint att jag inte skulle komma då, men ni måste ändå försöka förstå hur jag ser på saken.
Nyår, för mig, Det är en högtid då alla är glada och lyckliga. Det är en tid då man tillsammans med de man tycker om firar det nya året och avger löften om vad som kommer ske. Det är den tid på året då alla är som lyckligast och borde man inte då få välja själv vilka man vill fira den med? Tydligen inte förens om två år.
Ska jag behöva vänta två hela år på att få göra det jag just nu vill mest av allt? Vem vet vad jag vill om två år? Vem vet vilka jag känner om två år? Två år är lång tid, det är 24 månader.. 104 veckor.. 730 dagar, ni fattar vinken.
Grejen är att vissa kanske tycker jag överreagerar, men försök ändå att sätta er in i min situation. Det är som att du vet om att du missar the time of your life, för att du är på ett helt annat ställe. Medan dina kompisar är och firar nyår på ett ställe, glada och lyckliga och har den bästa tiden de någonsin haft, sitter du på ett annat och bara föreställer dig vad du går miste om. Kanske det kommer ett sms som bara bevisar ännu mer att de har mycket roligare än vad du har runt tolvslaget och du minns din första minut på det nya året som den minut då det enda du tänkte var: "Gud vad kul de verkar ha, jag önskar verkligen att jag var med."
Plussa på att du är i tonåren, en tid då kompisar verkligen är det viktigaste i livet, och att du överväger på att vidta drastiska åtgärder för att kunna få vara med dom.
Jag har funderat och funderat, och till sist kommit på en bra idé. Jag avger ett tystnadslöfte, ett jag inte kommer bryta förens jag och mina föräldrar kommit överens om något som båda parter känner sig nöjda av.
Därför lovar jag, Emelie, att inte öppna munnen för annat än att gäspa, äta och andas förens en bra överenskommelse och rättvisa skapats. Jag gör vad som helst för att få vara med denna kväll, nästan i alla fall.
M.V.H
Emelie
PS. Det är absolut inte så att jag inte tycker om dessa vi ska fira nyår med, men jag kan inte hjälpa att jag känner som jag gör, eller hur? DS.
Kommentarer
Trackback
