rules by emelie

Igår när jag var på väg till jobbet hände något som fick mig att bli glad och helt obehindrat stannade det leende som spred över hela mitt ansikte kvar där resten av kvällen. Allt för en ynka komplimang av en främling.
Även om jag var stressad som satan, rufsig i håret och nästintill osminkad hindrade inte det denna man som säkert var tio år äldre än mig att stanna mig för tre sekunder för att öppna munnen och säga:
"Hörru, ursäkta. Men jag måste bara få säga att du är hemskt vacker".
Det är klart man blir glad om någon kommenterar en när man ser som värst ut, i alla fall till det bättre. Dessa små komplimanger som inte kommer alltför ofta men alltid lyckas få en så otroligt glad betyder verkligen mycket. Och det var då det slog mig, det krävs så lite för att göra någon helt främmande människas liv lite mer värt att leva, lite gladare.
Det räcker med att hjälpa någon som man ser har problem med barnvagnen på bussen eller att säga "vad fin du är idag" till en av sina bästa vänner för att någons humör drastiskt ska ändras från botten till åtminstone ett snäpp gladare.

Det är som de säger i Friends reklamen, det räcker med ett hej för att göra en osynlig synlig.
Det tar tre sekunder, så varför kan vi inte ägna åtminstone tre skunder av våra tolv timmars vakna tid för att göra vår omgivning lite gladare?

/Emelie