rules by emelie

Asså jag fattar inte. Allt inom mig bara rasade samman så fort våra lärare tackade av oss och sa att vi hade vart den bästa klassen någonsin. Vadå vart? Är ska det väl vara? Sen klarnade det för mig, jag kommer ju inte tillbaka till broängen. Jag kommer aldrig mer få träffa dessa underbara personer varje dag, aldrig mer få skapa nya internskämt och aldrig mer bli tillsagd för att jag snackade för mycket på deras lektioner. Det är slut nu.


Det känns konstigt, en viss lättnad men samtidigt sorgligt . Visst okej, jag kommer verkligen sakna alla i klassen på ett eller annat vis. Men vissa kanske mer än andra. Alla grät omkring mig, jag kunde inte gråta. Det kändes så skumt, alla omkring fick åtminstone en tår i ögat när dom kramade om varandra en sista gång, medan jag stod där och log stelt. Jag fattar verkligen inte, jag vill också gråta. Jag vill också få ut allt jag känner inom mig, helst av allt skulle jag vilja lägga mig i min ena favortilärares armar och bara storböla. Det vore riktigt skönt. Men tror du jag kan det? Nej, för fröken Emelie kan inte gråta offentligt.

Ikväll ska vi samlas allihopa från skolan en sista gång. Kanske var det därför jag inte kunde gråta, för att jag visste att det inte var sista gången jag såg dom? Jaja, ikväll ska jag grina sönder om jag så känner för det. Det kommer bli tufft att inte komma tillbaka till samma gamla skola igen utan kliva in på en helt ny skola med helt nya lärare. Inget kommer bli som förut. Jag vet inte, ska man gilla det eller inte?