rules by emelie

Jag har läst hennes blogg varje dag i en månad nu. Den går jag in på säkert tre gånger varje dag. Jag var så glad för hennes skull först, sen blev jag arg för att hon skulle göra det hon gjorde och sen blev jag stolt över att hon vågade och nu är jag tom för att hon är borta. Jag saknar Jenny som satan.

Jenny, det här är ett meddelande till dig:

- Jag ska smyga in på Hoffmaestro (20-årsgräns!!!) själv utan dig. Det kommer ju aldrig gå! Jag menar, hoffmaestro konserter vi är för små för att få gå på egentligen är vår grej. Det känns jättefel att inte du är med!
Men jag är galet stolt över att du vågade åka till USA. Du är en hjälte i mina ögon som lämnade allt trist här hemma och åkte på äventyr! Men du glömde ta med mig :(


Okej, resten är till er andra:

Jenny är världens bästa person. Jag saknar henne så galet mycket. Grejen är att jag har insett det nu på senare tid, sisådär de två första veckorna tänkte jag inte på det så mycket. Men sen kom jag på mig själv med att vilja skicka sms till henne, eller säga det här och det här till henne. Och nu saknar jag henne jättemycket. Jag menar, när man kommer någon så pass nära på kort tid och den personen helt plötsligt försvinner så känns det ju jättekonstigt.. Så jag ville bara med detta inlägg säga att jag kommit till djupa insikter att jag saknar jenny jättemycket och hennes galna skratt och konstiga inflikningar i samtal och hur glada vi var den här kvällen:

    

Så, hoppas du ser det här nu din jävel. För jag saknar dig som fasen och nu har jag sagt det ett antal gånger i den här texten. Jag ska rymma från Sverige och komma och hälsa på dig. För jag har inte glömt dig!

Puss Puss
Emelie