Kärlek.
Den finns runt omkring oss, överallt. Det är något vi aldrig kan kontrollera, utan något som styrs endast av den själv. Vi kan inte hjälpa vem vi faller för, vi kan inte kontrollera hur hårt vi faller heller. Det enda vi kan göra är att acceptera och, om inte besvarad, gå vidare.
Många betraktar kärlek som något fantastiskt. Jag har aldrig förstått mig på det. Visst, känslan av att vara kär är obeskrivlig och glädjeframkallande, men det krävs så ytterst lite när vi väl faller för att krossa oss. Det kan räcka med få betydelselösa ord för att få oss att istället för att landa mjukt, falla hårt och bryta varenda ben i kroppen. Kärlek är en förbannelse för vissa, en förbannelse man inte kan bli kvitt hur lätt som helst. Den vilar över en tills den dag kommer då den får nog, och går vidare till någon annan.
Jag kan inte säga att jag aldrig någonsin upplevt den där "lyckliga" kärleken. Den kärlek folk sjunger om i sånger, skriver om i sina små fina dikter och klottrar ner på varenda löspapper de kan hitta. Men jag kan inte heller säga att jag aldrig blivit bränd. Hur djup avgrunden än må vara, har den alltid en botten. Det gäller att landa rätt. Hur ska man någonsin kunna landa rätt om man inte faller hårt och bryter benen ett antal gånger?
Finns det någonsin ett lyckligt slut för den som kastar sig in i den där djupa avgrunden? Kan man någonsin i förväg få reda på hur landningen kommer bli, eller ska man boka tid på sjukhuset för gipsning för säkerhets skull?
Många betraktar kärlek som något fantastiskt. Jag har aldrig förstått mig på det. Visst, känslan av att vara kär är obeskrivlig och glädjeframkallande, men det krävs så ytterst lite när vi väl faller för att krossa oss. Det kan räcka med få betydelselösa ord för att få oss att istället för att landa mjukt, falla hårt och bryta varenda ben i kroppen. Kärlek är en förbannelse för vissa, en förbannelse man inte kan bli kvitt hur lätt som helst. Den vilar över en tills den dag kommer då den får nog, och går vidare till någon annan.
Jag kan inte säga att jag aldrig någonsin upplevt den där "lyckliga" kärleken. Den kärlek folk sjunger om i sånger, skriver om i sina små fina dikter och klottrar ner på varenda löspapper de kan hitta. Men jag kan inte heller säga att jag aldrig blivit bränd. Hur djup avgrunden än må vara, har den alltid en botten. Det gäller att landa rätt. Hur ska man någonsin kunna landa rätt om man inte faller hårt och bryter benen ett antal gånger?
Finns det någonsin ett lyckligt slut för den som kastar sig in i den där djupa avgrunden? Kan man någonsin i förväg få reda på hur landningen kommer bli, eller ska man boka tid på sjukhuset för gipsning för säkerhets skull?
