En tankeställare till alla
Tyckte att det var väl värt att lägga in detta:
Till minne av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet.
John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv
med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns
stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och
tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat
att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för
traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig
lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna
tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga
mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden
vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen.
Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden.
De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet.
De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om?
Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring
och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister,
har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker
över till John och hans kamrat, men får inget svar.
De beslutar sig för att se efter vilka som är borta
vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan
ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust:
en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte
gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat
och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom.
I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske
beror det på att han, till skillnad från andra elever,
inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen
lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har
Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar
att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill
att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till
och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen
från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den
plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar
alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska
i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills
han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att
han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård
träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen.
Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst
förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna
som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram
och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer
för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det
hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar
i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de
våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken.
Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält.
De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå
hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla
John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte
är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna
är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas,
så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om
ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder
John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks
dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att
John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister.
Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och
de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla
för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad
och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker
skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan
ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma
tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en
kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer
att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han
är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma
tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras
aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet
är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och
att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett
ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land.
Är det av oro för kamraten? Tror han att alla
kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte
ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd,
men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar
känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det
ögonblick han börjar simma in mot stranden,
men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar.
Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln,
och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart
med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen
flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken.
Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas
över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det
bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar
träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara
vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är
katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är
nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet.
Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda
mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem
lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och
ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John
sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången.
Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får
lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom
till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den
av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en
fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år)
och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen
med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor
och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna
inte lidit nog.
John Hron efter mordet,
Kopiera detta och sätt in på din bilddagbok, blogg eller sänd vidare i ett mejl. Låt våldet få ett slut!
Till minne av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet.
John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv
med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns
stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och
tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat
att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för
traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig
lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna
tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga
mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden
vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen.
Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden.
De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet.
De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om?
Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring
och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister,
har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker
över till John och hans kamrat, men får inget svar.
De beslutar sig för att se efter vilka som är borta
vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan
ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust:
en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte
gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat
och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom.
I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske
beror det på att han, till skillnad från andra elever,
inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen
lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har
Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar
att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill
att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till
och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen
från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den
plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar
alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska
i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills
han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att
han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård
träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen.
Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst
förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna
som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram
och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer
för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det
hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar
i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de
våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken.
Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält.
De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå
hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla
John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte
är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna
är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas,
så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om
ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder
John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks
dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att
John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister.
Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och
de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla
för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad
och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker
skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan
ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma
tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en
kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer
att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han
är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma
tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras
aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet
är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och
att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett
ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land.
Är det av oro för kamraten? Tror han att alla
kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte
ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd,
men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar
känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det
ögonblick han börjar simma in mot stranden,
men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar.
Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln,
och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart
med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen
flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken.
Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas
över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det
bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar
träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara
vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är
katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är
nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet.
Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda
mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem
lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och
ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John
sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången.
Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får
lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom
till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den
av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en
fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år)
och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen
med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor
och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna
inte lidit nog.
John Hron efter mordet,
Kopiera detta och sätt in på din bilddagbok, blogg eller sänd vidare i ett mejl. Låt våldet få ett slut!
Gott nytt år kära läsare!
Först och främst vill jag bara bärja med ett "WIIIIIIEEE"! Jag tog mig nyss en titt på statistiken och besökarna har skjutit i höjden den senaste veckan! Dagens glädjeämne nummer ett, jag kommer leva på denna lycka resten av dagen. :D Tack!
Så var det nyårsafton, imorgon börjar ett helt nytt år med helt nya möjligheter, upptäckter och händelser. Igår fick jag höra att allt hänger på de där första minuterna in på det nya året. Det kan väl ändå inte stämma? Tänk om man skulle få värsta hatsmset en minut över tolv där det står typ: ''Jag hatar dina sneda tänder, dom har ungefär lika stora mellanrum som golvets sprickor i det gamla skjulet ute på ängen" eller "Du ska dö för det du sa om George Clooney!" Betyder det då att man antingen måste skaffa tandställning eller ändra sina åsikter för att inte bli hatad resten av året? Eller om någon gör slut på nyår, betyder det då att man kommer ha ett trist och kärlekslöst år? :O Hemska tanke!
Fyra timmar och femtio minuter, så lång tid är det kvar innan vi ska vara redo att åka härifrån bort till Segeltorp. Vid det laget ska man även vara rejält hungrig eftersom det bjuds på trerättersmiddag och grejer. Sen ska rummet vara skinande rent, eller så rent det kan bli när vi talar om mitt rum, jag ska ha hunnit platta min pudelfrisyr så att den ser någorlunda respektabel ut, jag ska även ha hunnit byta kläder med Charlie eftersom hon lovat bort sin sjal till mig. Vill inte ha dåligt samvete när jag tar emot den så lovade att jag skulle ta med lite grejer som hon kunde välja bland.
Under den lilla tid som gått sen jag steg upp för tre-fyra timmar sen har jag käkat frunch, en svensk variant på brunch, och tittat på jordklotets bästa kärleksfilm. Det finns inte någon finare film än 'Dagboken'. Jag gråter till den VARJE gång jag ser den, denna morgon var inte ett undantag. Fast jag höll mig ovanligt länge den här gången, kanske var det för tidigt för att jag skulle reagera eller så har jag lärt mig att hålla mig till slutet. När nästan halva filmen gått tänkte jag för mig själv "Fan vad duktig jag är som inte grinat", precis då kommer en scen där Noah och Allie bråkar och gör slut fast dom egentligen inte vill för dom älskar varandra ändå men Allies rika föräldrar har skällt ut Allie och sagt att hon inte får älska en fattig bondläpp, då kände jag hur det började klumpa till sig i halsen och jag började grina. Lite skämmigt att gåta till samma film varje gång man ser den, men bredvid mig satt syster och grät lika mycket hon.
Denna dag, har jag bestämt, ska inte bli en likadan dag som igår när jag gjorde.. ingenting. Jag ska försöka ut och röra på mig lite, det könns ju nästintill patetiskt att sitta inne hela tiden och halvsova i soffan. Dessutom snöar det ute för första gången sen jag lämnade Thailand! Det blev visserligen inte en vit julafton, men kanske vi kan hoppas på ett vitt nyår? Jag hoppas i alla fall på det, och att snön (som kommer vara en halvmeter djup i mina drömmar) ligger kvar till min födelsedag. Det känns lite skumt om den inte skulle göra det. Varje födelsedag sen femton år tillbaka har för mig vart vit och halvstormig. Det har snöat på varje födelsedag jag har haft hittills, och jag blir sur om klimatet bryter min vita tradition.Då kommer jag lägga armarna i kors och bojkotta födelsedagen! Okej, kanske lite väl att ta i, men det blir inte samma sak om jag inte får ha snö på min födelsedag (Som det idag är prick två veckor kvar till :D) utan får en grön födelsedag. /:
Nej, nu ska jag sätta mig på golvet och försöka få ordning på pudelhåret innan någon stackars människa ser mig och får åka in till sjukhuset med hjärtattack!
Puss puss
Emelie
Så var det nyårsafton, imorgon börjar ett helt nytt år med helt nya möjligheter, upptäckter och händelser. Igår fick jag höra att allt hänger på de där första minuterna in på det nya året. Det kan väl ändå inte stämma? Tänk om man skulle få värsta hatsmset en minut över tolv där det står typ: ''Jag hatar dina sneda tänder, dom har ungefär lika stora mellanrum som golvets sprickor i det gamla skjulet ute på ängen" eller "Du ska dö för det du sa om George Clooney!" Betyder det då att man antingen måste skaffa tandställning eller ändra sina åsikter för att inte bli hatad resten av året? Eller om någon gör slut på nyår, betyder det då att man kommer ha ett trist och kärlekslöst år? :O Hemska tanke!
Fyra timmar och femtio minuter, så lång tid är det kvar innan vi ska vara redo att åka härifrån bort till Segeltorp. Vid det laget ska man även vara rejält hungrig eftersom det bjuds på trerättersmiddag och grejer. Sen ska rummet vara skinande rent, eller så rent det kan bli när vi talar om mitt rum, jag ska ha hunnit platta min pudelfrisyr så att den ser någorlunda respektabel ut, jag ska även ha hunnit byta kläder med Charlie eftersom hon lovat bort sin sjal till mig. Vill inte ha dåligt samvete när jag tar emot den så lovade att jag skulle ta med lite grejer som hon kunde välja bland.
Under den lilla tid som gått sen jag steg upp för tre-fyra timmar sen har jag käkat frunch, en svensk variant på brunch, och tittat på jordklotets bästa kärleksfilm. Det finns inte någon finare film än 'Dagboken'. Jag gråter till den VARJE gång jag ser den, denna morgon var inte ett undantag. Fast jag höll mig ovanligt länge den här gången, kanske var det för tidigt för att jag skulle reagera eller så har jag lärt mig att hålla mig till slutet. När nästan halva filmen gått tänkte jag för mig själv "Fan vad duktig jag är som inte grinat", precis då kommer en scen där Noah och Allie bråkar och gör slut fast dom egentligen inte vill för dom älskar varandra ändå men Allies rika föräldrar har skällt ut Allie och sagt att hon inte får älska en fattig bondläpp, då kände jag hur det började klumpa till sig i halsen och jag började grina. Lite skämmigt att gåta till samma film varje gång man ser den, men bredvid mig satt syster och grät lika mycket hon.
Denna dag, har jag bestämt, ska inte bli en likadan dag som igår när jag gjorde.. ingenting. Jag ska försöka ut och röra på mig lite, det könns ju nästintill patetiskt att sitta inne hela tiden och halvsova i soffan. Dessutom snöar det ute för första gången sen jag lämnade Thailand! Det blev visserligen inte en vit julafton, men kanske vi kan hoppas på ett vitt nyår? Jag hoppas i alla fall på det, och att snön (som kommer vara en halvmeter djup i mina drömmar) ligger kvar till min födelsedag. Det känns lite skumt om den inte skulle göra det. Varje födelsedag sen femton år tillbaka har för mig vart vit och halvstormig. Det har snöat på varje födelsedag jag har haft hittills, och jag blir sur om klimatet bryter min vita tradition.
Nej, nu ska jag sätta mig på golvet och försöka få ordning på pudelhåret innan någon stackars människa ser mig och får åka in till sjukhuset med hjärtattack!
Puss puss
Emelie
Vóglia, vi prego, mi dirigere verso un uomo chi sia duro al mordere?
Nu sitter jag här igen, det har blivit nästan som en drog att skriva. Att lyssna på musik samtidigt som man knapprar på datorn är ett måste, just nu spelas Kylie Minogues nya platta "X", bra skit det där. :)
Vad gjorde jag igår då? Jo, dagen började klockan halv nio (!) då jag gick ner för att käka frukost. Likt en zombie släpade jag mig nerför trappan och lyckades hälla upp ett glas juice utan att dränka ner hela köket i Godmorgon Färskpressad. Sen gick jag runt i morgonrocken och gjorde ingenting fram till två, då jag drog mig in mot Skärholmen för att möta bästa kompis och bästa kompis kusin. Dom skulle dock hem efter bara en timme men jag hade ingen lust att ge mig hem redan då så jag stannade kvar i jakten på att slutföra det jag kom dit för, att hitta den där perfekta nyårsklänningen.
Tro mig, det var inte lätt att hitta en nyårsklänning i rätt storlek i skärholmens galleria under mellandagsrean! De flesta som finns kvar när man är ute så här sent finns i storlekarna 40 - 44. Jag gick till Gina Tricot, Monki, Carlings, Bik bok, H&M och en hel del andra butiker för att granska utbudet. Dock hittade jag ingenting förens två timmar senare. Då var jag lite smått irreterad på folkmassan, samt att gå förbi den där samlingen av äldre män som satt på ett café och glodde på diverse kroppsdelar. Jag fattar inte grejen med gamla gubbar som tror att det är okej för dom att glo tills ögonen trillar ut på en sextonårig tjej? Det är helt okej med killar i ens egen ålder, men när åskådarna börjar passera sisådär 25+ är det lite småcreepy. Det är som att jag typ skulle gå och spana in min femårige lillebrors kompisar? Nej usch, hemska tanke. Åter till ämnet nu, jag letade klänning.
Gick in på en butik vid namn 'Wilmas' där jag hittade min klänning till morfars begravning tidigare i år. Vid första anblicken verkar det som att hela affären är full av tantkläder, men om man tittar så kan man göra verkliga fynd där inne. Jag hittade i alla fall en jättesöt klänning i butiken, se bild nedan, som jag provade i sisådär tjugo minuter för att bestämma mig ifall den var värd sista slantarna av barnbidraget eller inte. Jag mms:ade bild till mamma för råd, men fick inget svar, under loppet av tre sekunder genomgick jag en inre kris ifall jag skulle köpa klänningen eller inte. Tre sekunder, så lång tog det för mig att bestämma mig för att skita i allt annat jag hade planerat köpa och lägga de sista slantarna på klänningen. När jag skulle betala sa tjejen i kassan: "Fan, nu har jag inget att ha på nyår. Jag har också spanat in den här förstår du." Jag log lite ursäktande och gick med lite dåligt samvete ut ur butiken.
Därefter gick jag och ägnade mig åt en del fönstershopping innan jag bestämde mig för att dra vidare. Åkte till tullinge för att hälsa på 'the fjortizboyz'. Jag plågade mike med låtar av Sven Ingvars och någon låt som hette Gay Bar innan resten av killarna kom. "skadeglädje" Sen tog jag sista tåget hem och somnade på 5 och en halv sekund. :)
Angelica fyllde år igår förresten, skickade ett grattissms och undrade om hon hade fått många ragg med schweizare där hon är just nu. Antar att det enda hon gör om dagarna är att käka belgisk choklad och lär sig snuskiga meningar på tyska. Vem vet?
Idag har jag gått runt i värsta High fashion stilen, morgonrock och pyjamasbyxor. Mys. På morgonen tittade vi på filmen från Thailand, jag kände ett sting av saknad till värmen och svor för att det inte kommit någon snö än, vad ska man nu fästa raketerna imorrn med? Man brukar väl typ bulla upp med lite snö kring själva pinnen raketen sitter på? Hur ska man göra nu, ska man gräva en grop i gräsmattan eller? : / Jaja, det löser sig nog alltid. (;
Sen tittade jag och syster på 'Love Actually', en riktigt mysig film. Jag fick värsta suget och pausade mitt i filmen för att gå ner och tina hallon (!?) medan syster satt och klagade på att jag pausat när det blev som bäst i filmen. Det kunde inte hjälpas, jag behövde stilla mitt plötsliga begär efter sura bär.
Sen har dagen mest flytit på och jag har inte gjort något annat än att klä på mig.. men man måste ju ha såna dagar också. :)
Nu ska jag gå ner och titta på den sorgliga filmen 'Dagboken', den enda film jag faktiskt gråter varje gång jag ser den. Ett måste för alla som gillar sorgliga romantiska filmer!
Puss puss
Emelie
Vad gjorde jag igår då? Jo, dagen började klockan halv nio (!) då jag gick ner för att käka frukost. Likt en zombie släpade jag mig nerför trappan och lyckades hälla upp ett glas juice utan att dränka ner hela köket i Godmorgon Färskpressad. Sen gick jag runt i morgonrocken och gjorde ingenting fram till två, då jag drog mig in mot Skärholmen för att möta bästa kompis och bästa kompis kusin. Dom skulle dock hem efter bara en timme men jag hade ingen lust att ge mig hem redan då så jag stannade kvar i jakten på att slutföra det jag kom dit för, att hitta den där perfekta nyårsklänningen.
Tro mig, det var inte lätt att hitta en nyårsklänning i rätt storlek i skärholmens galleria under mellandagsrean! De flesta som finns kvar när man är ute så här sent finns i storlekarna 40 - 44. Jag gick till Gina Tricot, Monki, Carlings, Bik bok, H&M och en hel del andra butiker för att granska utbudet. Dock hittade jag ingenting förens två timmar senare. Då var jag lite smått irreterad på folkmassan, samt att gå förbi den där samlingen av äldre män som satt på ett café och glodde på diverse kroppsdelar. Jag fattar inte grejen med gamla gubbar som tror att det är okej för dom att glo tills ögonen trillar ut på en sextonårig tjej? Det är helt okej med killar i ens egen ålder, men när åskådarna börjar passera sisådär 25+ är det lite småcreepy. Det är som att jag typ skulle gå och spana in min femårige lillebrors kompisar? Nej usch, hemska tanke. Åter till ämnet nu, jag letade klänning.
Gick in på en butik vid namn 'Wilmas' där jag hittade min klänning till morfars begravning tidigare i år. Vid första anblicken verkar det som att hela affären är full av tantkläder, men om man tittar så kan man göra verkliga fynd där inne. Jag hittade i alla fall en jättesöt klänning i butiken, se bild nedan, som jag provade i sisådär tjugo minuter för att bestämma mig ifall den var värd sista slantarna av barnbidraget eller inte. Jag mms:ade bild till mamma för råd, men fick inget svar, under loppet av tre sekunder genomgick jag en inre kris ifall jag skulle köpa klänningen eller inte. Tre sekunder, så lång tog det för mig att bestämma mig för att skita i allt annat jag hade planerat köpa och lägga de sista slantarna på klänningen. När jag skulle betala sa tjejen i kassan: "Fan, nu har jag inget att ha på nyår. Jag har också spanat in den här förstår du." Jag log lite ursäktande och gick med lite dåligt samvete ut ur butiken.
Därefter gick jag och ägnade mig åt en del fönstershopping innan jag bestämde mig för att dra vidare. Åkte till tullinge för att hälsa på 'the fjortizboyz'. Jag plågade mike med låtar av Sven Ingvars och någon låt som hette Gay Bar innan resten av killarna kom. "skadeglädje" Sen tog jag sista tåget hem och somnade på 5 och en halv sekund. :)
Angelica fyllde år igår förresten, skickade ett grattissms och undrade om hon hade fått många ragg med schweizare där hon är just nu. Antar att det enda hon gör om dagarna är att käka belgisk choklad och lär sig snuskiga meningar på tyska. Vem vet?
Idag har jag gått runt i värsta High fashion stilen, morgonrock och pyjamasbyxor. Mys. På morgonen tittade vi på filmen från Thailand, jag kände ett sting av saknad till värmen och svor för att det inte kommit någon snö än, vad ska man nu fästa raketerna imorrn med? Man brukar väl typ bulla upp med lite snö kring själva pinnen raketen sitter på? Hur ska man göra nu, ska man gräva en grop i gräsmattan eller? : / Jaja, det löser sig nog alltid. (;
Sen tittade jag och syster på 'Love Actually', en riktigt mysig film. Jag fick värsta suget och pausade mitt i filmen för att gå ner och tina hallon (!?) medan syster satt och klagade på att jag pausat när det blev som bäst i filmen. Det kunde inte hjälpas, jag behövde stilla mitt plötsliga begär efter sura bär.
Sen har dagen mest flytit på och jag har inte gjort något annat än att klä på mig.. men man måste ju ha såna dagar också. :)
Nu ska jag gå ner och titta på den sorgliga filmen 'Dagboken', den enda film jag faktiskt gråter varje gång jag ser den. Ett måste för alla som gillar sorgliga romantiska filmer!
Puss puss
Emelie
Fred mellan parterna.. eller jag viftar med en vit flagga i alla fall
Så var det bestämt, jag följer med familjen till Segeltorp och firar nyår. Men inga hard feelings här inte, även om jag missar årets största (och sista) fest. Även om folk kommer ha jättekul borta på sitt håll, ska jag försöka ha trevligt på mitt håll. Jag hörde att det serveras skagenmacka till förrätt, så hittills bådar allting gott.
Hur gav jag upp då? Jo, mot en finfin överenskommelse. Jag frågade föräldrarna mitt under förhandlingen om att jag borde få gå på nyårsfesten om de skulle kunna gå med på en fest när jag fyller år då? Det lät inte helt omöjligt, så just nu håller föräldrarna på som bäst med att diskutera och fundera på om det skulle vara lämpligt för deras dotter att ha fest hemma när hon fyller 16, jag hoppas på ett definitivt ja, något annat vore väl skumt?
Nu är det fredagskväll förresten, sista fredagskvällen på år 2007, och jag och bästa kompisen vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Igår var jag hemma hela kvällen, och hade jättetråkigt. Gick runt i morgonrock som en zombie och funderade på vad som skulle kunna hända, men kom inte fram till någonting så jag satte mig framför tvn och tittade på film tills klockan blev så mycket att jag somnade på soffan.
Juste, jag hade ju gett ett tystnadslöfte! Och tro inte att jag inte höll det! Jag förvånade min omgivning, och mig själv, med att vara stum i en och en halv dag! :O Det vill säga i huset, jag pratade i och för sig i telefon med bästa kompisen, men annars var helt knäpptyst! Jag är stolt över mig själv att gå från 3 minuter till 18 timmar i sträck! Jag tycker allt att jag förtjänar en hel del credit för det.
Snart är det här året totalt slut, och jag har ju som tidigare sagt mina nyårslöften. Men jag har kommit på ännu ett nyårslöfte till samlingen;
Jag, Emelie, lovar att år 2008 ska bli ett år då jag tar upp kontakten med gamla godingar och ska försöka hålla i de trådar jag redan håller i levande. Kan ses som ett omöjligt uppdrag, men jag ska försöka. Jag är trött på de gånger jag har lovat mig själv att ringa den där gamla barndomskompisen, men sen skjutit upp det på obestämd framtid. Jag ska faktiskt göra slag i saken och ringa varenda en på nyårsdagen! Men som någon klok människa någon sa: It takes two to tango. Om någon gammal bekant där ute läser detta, svara inte på tisdag när jag ringer om du inte orkar hålla kontakten, det blir bara slöseri med tid för min del i så fall.
Nu ska jag ringa bästa kompisen och kolla vad hon har hittat, schysst av mig som låter henne göra allt jobb.. (a)
Puss puss
Emliaj
PS. Tog tillfället i akt och laddade upp en bild på bästa kompis och jag DS.
Hur gav jag upp då? Jo, mot en finfin överenskommelse. Jag frågade föräldrarna mitt under förhandlingen om att jag borde få gå på nyårsfesten om de skulle kunna gå med på en fest när jag fyller år då? Det lät inte helt omöjligt, så just nu håller föräldrarna på som bäst med att diskutera och fundera på om det skulle vara lämpligt för deras dotter att ha fest hemma när hon fyller 16, jag hoppas på ett definitivt ja, något annat vore väl skumt?
Nu är det fredagskväll förresten, sista fredagskvällen på år 2007, och jag och bästa kompisen vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Igår var jag hemma hela kvällen, och hade jättetråkigt. Gick runt i morgonrock som en zombie och funderade på vad som skulle kunna hända, men kom inte fram till någonting så jag satte mig framför tvn och tittade på film tills klockan blev så mycket att jag somnade på soffan.
Juste, jag hade ju gett ett tystnadslöfte! Och tro inte att jag inte höll det! Jag förvånade min omgivning, och mig själv, med att vara stum i en och en halv dag! :O Det vill säga i huset, jag pratade i och för sig i telefon med bästa kompisen, men annars var helt knäpptyst! Jag är stolt över mig själv att gå från 3 minuter till 18 timmar i sträck! Jag tycker allt att jag förtjänar en hel del credit för det.
Snart är det här året totalt slut, och jag har ju som tidigare sagt mina nyårslöften. Men jag har kommit på ännu ett nyårslöfte till samlingen;
Jag, Emelie, lovar att år 2008 ska bli ett år då jag tar upp kontakten med gamla godingar och ska försöka hålla i de trådar jag redan håller i levande. Kan ses som ett omöjligt uppdrag, men jag ska försöka. Jag är trött på de gånger jag har lovat mig själv att ringa den där gamla barndomskompisen, men sen skjutit upp det på obestämd framtid. Jag ska faktiskt göra slag i saken och ringa varenda en på nyårsdagen! Men som någon klok människa någon sa: It takes two to tango. Om någon gammal bekant där ute läser detta, svara inte på tisdag när jag ringer om du inte orkar hålla kontakten, det blir bara slöseri med tid för min del i så fall.
Nu ska jag ringa bästa kompisen och kolla vad hon har hittat, schysst av mig som låter henne göra allt jobb.. (a)
Puss puss
Emliaj
PS. Tog tillfället i akt och laddade upp en bild på bästa kompis och jag DS.
Godkväll kära läsare,
Okej, så här ligger det till:
Jag frågade mamma och pappa med hundvalpsblicken om jag fick bryta traditionen att fira nyår med familjen för första gången på femton år för att gå på tidernas största hemmafest någonsin. Jag menar verkligen någonsin. Det kommer vara det enda samtalsämnet på ett halvår och alla kommer vara där. Alla utom jag det vill säga, eftersom jag inte fick.
Vi är bortbjudna till ett par gamla vänner till familjen och ska fira nyår hos dom. Visst, jag förstår att det kanske är ofint att jag inte skulle komma då, men ni måste ändå försöka förstå hur jag ser på saken.
Nyår, för mig, Det är en högtid då alla är glada och lyckliga. Det är en tid då man tillsammans med de man tycker om firar det nya året och avger löften om vad som kommer ske. Det är den tid på året då alla är som lyckligast och borde man inte då få välja själv vilka man vill fira den med? Tydligen inte förens om två år.
Ska jag behöva vänta två hela år på att få göra det jag just nu vill mest av allt? Vem vet vad jag vill om två år? Vem vet vilka jag känner om två år? Två år är lång tid, det är 24 månader.. 104 veckor.. 730 dagar, ni fattar vinken.
Grejen är att vissa kanske tycker jag överreagerar, men försök ändå att sätta er in i min situation. Det är som att du vet om att du missar the time of your life, för att du är på ett helt annat ställe. Medan dina kompisar är och firar nyår på ett ställe, glada och lyckliga och har den bästa tiden de någonsin haft, sitter du på ett annat och bara föreställer dig vad du går miste om. Kanske det kommer ett sms som bara bevisar ännu mer att de har mycket roligare än vad du har runt tolvslaget och du minns din första minut på det nya året som den minut då det enda du tänkte var: "Gud vad kul de verkar ha, jag önskar verkligen att jag var med."
Plussa på att du är i tonåren, en tid då kompisar verkligen är det viktigaste i livet, och att du överväger på att vidta drastiska åtgärder för att kunna få vara med dom.
Jag har funderat och funderat, och till sist kommit på en bra idé. Jag avger ett tystnadslöfte, ett jag inte kommer bryta förens jag och mina föräldrar kommit överens om något som båda parter känner sig nöjda av.
Därför lovar jag, Emelie, att inte öppna munnen för annat än att gäspa, äta och andas förens en bra överenskommelse och rättvisa skapats. Jag gör vad som helst för att få vara med denna kväll, nästan i alla fall.
M.V.H
Emelie
PS. Det är absolut inte så att jag inte tycker om dessa vi ska fira nyår med, men jag kan inte hjälpa att jag känner som jag gör, eller hur? DS.
Jag frågade mamma och pappa med hundvalpsblicken om jag fick bryta traditionen att fira nyår med familjen för första gången på femton år för att gå på tidernas största hemmafest någonsin. Jag menar verkligen någonsin. Det kommer vara det enda samtalsämnet på ett halvår och alla kommer vara där. Alla utom jag det vill säga, eftersom jag inte fick.
Vi är bortbjudna till ett par gamla vänner till familjen och ska fira nyår hos dom. Visst, jag förstår att det kanske är ofint att jag inte skulle komma då, men ni måste ändå försöka förstå hur jag ser på saken.
Nyår, för mig, Det är en högtid då alla är glada och lyckliga. Det är en tid då man tillsammans med de man tycker om firar det nya året och avger löften om vad som kommer ske. Det är den tid på året då alla är som lyckligast och borde man inte då få välja själv vilka man vill fira den med? Tydligen inte förens om två år.
Ska jag behöva vänta två hela år på att få göra det jag just nu vill mest av allt? Vem vet vad jag vill om två år? Vem vet vilka jag känner om två år? Två år är lång tid, det är 24 månader.. 104 veckor.. 730 dagar, ni fattar vinken.
Grejen är att vissa kanske tycker jag överreagerar, men försök ändå att sätta er in i min situation. Det är som att du vet om att du missar the time of your life, för att du är på ett helt annat ställe. Medan dina kompisar är och firar nyår på ett ställe, glada och lyckliga och har den bästa tiden de någonsin haft, sitter du på ett annat och bara föreställer dig vad du går miste om. Kanske det kommer ett sms som bara bevisar ännu mer att de har mycket roligare än vad du har runt tolvslaget och du minns din första minut på det nya året som den minut då det enda du tänkte var: "Gud vad kul de verkar ha, jag önskar verkligen att jag var med."
Plussa på att du är i tonåren, en tid då kompisar verkligen är det viktigaste i livet, och att du överväger på att vidta drastiska åtgärder för att kunna få vara med dom.
Jag har funderat och funderat, och till sist kommit på en bra idé. Jag avger ett tystnadslöfte, ett jag inte kommer bryta förens jag och mina föräldrar kommit överens om något som båda parter känner sig nöjda av.
Därför lovar jag, Emelie, att inte öppna munnen för annat än att gäspa, äta och andas förens en bra överenskommelse och rättvisa skapats. Jag gör vad som helst för att få vara med denna kväll, nästan i alla fall.
M.V.H
Emelie
PS. Det är absolut inte så att jag inte tycker om dessa vi ska fira nyår med, men jag kan inte hjälpa att jag känner som jag gör, eller hur? DS.
Hej tomtenissar slå i glasen och låt oss lustiga vara
Så har julen snart passerat förbi. Ett nytt år vankas om sisådär en vecka och jag har två definitiva löften, tyvärr kommer jag troligtvis inte få fira det på det sätt jag helst hade önskat. Visst blir det kul att åka med familjen till ett par gamla kompisar till familjen, men jag hade helst velat ringa in det nya året med kompisarna, går det inte att göra både och?
Mina två nyårslöften är som följer:
- Jag lovar att år 2008 ska jag sluta med allt småätande, eller i alla fall allt onyttigt småätande. Inte för att jag vill gå ner i vikt eller så, nej jag är nöjd med hur jag ser ut, utan för att jag vill må bättre. Visst mår jag helt okej just nu, men jag är lite trött på att flåsa och knappt kunna andas när jag tar mig uppför backen från bussen. Där kommer del nummer två in i det här löftet, jag ska börja på riktigt på någon sport. Dansen har jag ju redan, men sen behöver jag ännu en aktivitet tycker jag, så jag funderar på att börja på yoga. Jag och Karin provade på det en gång, det var riktigt skönt och man kände att det liksom.. funkade typ. Det var rejält avslappnande med den sista biten, så pass avslappnande att någon, jag nämner inga namn, somnade. Det andra alternativet är klättring, något som jag och Amelie provade på en gång. Riktigt kul och man kunde verkligen känna att det tog på musklerna att släpa sig upp för en tiometersvägg. Visst svindlade det till i magen när man tittade ner efter halva väggen, men det var ändå en skön känsla av frihet på något sätt. Jag vet inte om du som läser förstår vad jag pratar om, men det var otroligt häftigt att vara så högt uppe.
Vilken av sporterna det blir beror på pris och fritid.. men vi får se.
- Jag lovar att år 2008 ska bli ett år där jag ska försöka vara mindre svartsjuk, sur och grinig. Jag ska ge upp den här tanken på att jag-måste-hitta-pojkvän-nu-alla-har-någon-utom-jag! Istället ska jag leva livet liksom, ta dagen som den kommer och se vad som händer. Jag har fattat att om man väntar och väntar hittar man ingen, men har man kul och lever kommer kanske (med lite tur) den man väntat på till en självmant, och man får dessutom ha så kul man vill under tiden! Jag ska inte heller blåögt lita på varenda människa, men inte vara för misstänksam heller, jag ska inte gråta över det som inte blev av utan gå vidare. Som sagt, 2008 ska bli ett år där jag bara ska ha kul.
Låt oss se tillbaka över vad som har hänt 2007:
Januari - Jag, bästa kompisen och päronet fyllde alla tre femton år,
Februari - månaden var som en enda lång trist månad där alla hjärtnas dag var min största svullodag någonsin. Jag satte i mig en hel alladinask under dagens gång som jag hade gömt under soffbordet i mitt rum. Det var egentligen en hemlighet så säg det inte till någon.. (A)
Mars - Nada speciale
April - Ringde bästa kompisen, samtalet flöt på ungefär så här:
I bilen på väg till mormor
Jag: Hej gumman! Vet du, mamma har bokat en tre veckors semester till Kenya! Vi ska typ åka i maj! Det ska bli askul!!
Alex: Va? Vad kul!
Jag: Aa, vi ska typ göra safari och grejer! Men vet du? Jag pratade med Mamma lite, och du får följa med om du får för dina föräldrar!
Alex: "Skriker högt av lycka och springer och pratar snabbt och ivrigt med sina föräldrar" Snälla pappa! Vi kan betala lite till dom och så, snällaa!
Jag: Alex..
Alex: "Fortsätter tjata på sina föräldrar"
Jag: "Lite högre" Alex
Alex: Aa? "glad"
Jag: Det är första april idag.
Maj - Syster yster fyllde tretton år och blev härmed officiellt tonåring, något som redan året innan märkts av.. mycket.
Konfirmation den trettonde maj, känner mig relativt kyrklig när jag är i kyrkan. Alex och släkten tittade på när jag var reporter och intervjuade gud och josef och maria, säkert väldigt intressant att titta på.
Förlorade den 25e maj den bästa människa som någonsin existerat och någonsin kommer existera. En stor del av mitt hjärta tyngdes av sorg som jag slöt inom mig. Jag vägrade gråta och intalade mig själv att han inte var borta. Ingen kommer kunna ta hans plats, aldrig.
Juni- Mamma och bror fyllde år, jag genomgick min mest misslyckade klippning av luggen där frisören lyckades göra hela luggen sned och way to kort. Inga fler kommentarer och den saken. Skolan slutade, Sofilaj gick ut nian och därmed förlorade skolan den skönaste tjejen ever, sommarlovet inleddes med en klackspark, Typ.
"Sommarjobbade" mycket under juni, sjöng på ett bröllop, ett dop och en begravning.
Den sistnämnda var svårast och krävde mycket ork till att klara av. Men jag är glad över att jag gjorde, för hans skull.
Juli - Reste till Frankrike med my hoe och konfaledarna, träffade roliga människor från Kanada, En kaxmört från Skåne och goa gubbar från Göteborg. Reste med familjen till Grekland och utsattes av tortyr i form av en kärlekskrank Iglesias-kopia i min ålder som arbetade på hotellet, fick en present jag gömde under sängen och smög osynlig till bussen när vi skulle åka hem. Fick dessutom soleksem och var tvungen att vara inne på hotellrummet en dag, detta hindrade inte mr. Wannabe-Iglesias från att knacka på och försöka dra ut mig i solen.
Augusti - Åkte till Älvdalen och hälsade på mina underbara sysslingar, hade jättetrevligt i en vecka innan det var dags att åka hem till verkligheten. Två dagar senare började skolan.
September - Pappa fyllde år. Redan efter en månad var jag skoltrött,
Men jag och bästa kompisen träffade the fjortizboyz i tullinge och blev på bättre humör.
Jag vet inte om ni vill bli kallade det förresten, kom med nytt förslag kanske? :)
Oktober - Ägnade mycket tid åt bästa kompisen, Alby Fejm och dansen jag började på tillsammans med min sångfågel. Denna månad var hittills den bästa, mest på grund av killarna, Alex och Angelica. :)
November - Månaden flöt på ungefär som Oktober, spelade in en låt tillsammans med min syster som julklapp till föräldrarna, åt julbord en hel månad innan julafton och pyntade hela huset med tomtar och klädde granen redan innan första advent.
December - Reste till Thailand tillsammans med familjen från den tredje till den tjugotredje. Levde som en prinsessa i tjugo dagar och gjorde många olika utflykter innan det var dags att göra den inte helt felfria resan hem, se tidigare inlägg för mer information om den resan. Firade julafton för första gången utan snö och älskade morfar.
Nyårsafton återstår nu att se hur den blir, Vad som än sker blir det säkert bättre än jag trodde innan. Sedan väntar ett nytt år fullt av nya överraskningar.
Puss puss
Emelie
Mina två nyårslöften är som följer:
- Jag lovar att år 2008 ska jag sluta med allt småätande, eller i alla fall allt onyttigt småätande. Inte för att jag vill gå ner i vikt eller så, nej jag är nöjd med hur jag ser ut, utan för att jag vill må bättre. Visst mår jag helt okej just nu, men jag är lite trött på att flåsa och knappt kunna andas när jag tar mig uppför backen från bussen. Där kommer del nummer två in i det här löftet, jag ska börja på riktigt på någon sport. Dansen har jag ju redan, men sen behöver jag ännu en aktivitet tycker jag, så jag funderar på att börja på yoga. Jag och Karin provade på det en gång, det var riktigt skönt och man kände att det liksom.. funkade typ. Det var rejält avslappnande med den sista biten, så pass avslappnande att någon, jag nämner inga namn, somnade. Det andra alternativet är klättring, något som jag och Amelie provade på en gång. Riktigt kul och man kunde verkligen känna att det tog på musklerna att släpa sig upp för en tiometersvägg. Visst svindlade det till i magen när man tittade ner efter halva väggen, men det var ändå en skön känsla av frihet på något sätt. Jag vet inte om du som läser förstår vad jag pratar om, men det var otroligt häftigt att vara så högt uppe.
Vilken av sporterna det blir beror på pris och fritid.. men vi får se.
- Jag lovar att år 2008 ska bli ett år där jag ska försöka vara mindre svartsjuk, sur och grinig. Jag ska ge upp den här tanken på att jag-måste-hitta-pojkvän-nu-alla-har-någon-utom-jag! Istället ska jag leva livet liksom, ta dagen som den kommer och se vad som händer. Jag har fattat att om man väntar och väntar hittar man ingen, men har man kul och lever kommer kanske (med lite tur) den man väntat på till en självmant, och man får dessutom ha så kul man vill under tiden! Jag ska inte heller blåögt lita på varenda människa, men inte vara för misstänksam heller, jag ska inte gråta över det som inte blev av utan gå vidare. Som sagt, 2008 ska bli ett år där jag bara ska ha kul.
Låt oss se tillbaka över vad som har hänt 2007:
Januari - Jag, bästa kompisen och päronet fyllde alla tre femton år,
Februari - månaden var som en enda lång trist månad där alla hjärtnas dag var min största svullodag någonsin. Jag satte i mig en hel alladinask under dagens gång som jag hade gömt under soffbordet i mitt rum. Det var egentligen en hemlighet så säg det inte till någon.. (A)
Mars - Nada speciale
April - Ringde bästa kompisen, samtalet flöt på ungefär så här:
I bilen på väg till mormor
Jag: Hej gumman! Vet du, mamma har bokat en tre veckors semester till Kenya! Vi ska typ åka i maj! Det ska bli askul!!
Alex: Va? Vad kul!
Jag: Aa, vi ska typ göra safari och grejer! Men vet du? Jag pratade med Mamma lite, och du får följa med om du får för dina föräldrar!
Alex: "Skriker högt av lycka och springer och pratar snabbt och ivrigt med sina föräldrar" Snälla pappa! Vi kan betala lite till dom och så, snällaa!
Jag: Alex..
Alex: "Fortsätter tjata på sina föräldrar"
Jag: "Lite högre" Alex
Alex: Aa? "glad"
Jag: Det är första april idag.
Maj - Syster yster fyllde tretton år och blev härmed officiellt tonåring, något som redan året innan märkts av.. mycket.
Konfirmation den trettonde maj, känner mig relativt kyrklig när jag är i kyrkan. Alex och släkten tittade på när jag var reporter och intervjuade gud och josef och maria, säkert väldigt intressant att titta på.
Förlorade den 25e maj den bästa människa som någonsin existerat och någonsin kommer existera. En stor del av mitt hjärta tyngdes av sorg som jag slöt inom mig. Jag vägrade gråta och intalade mig själv att han inte var borta. Ingen kommer kunna ta hans plats, aldrig.
Juni- Mamma och bror fyllde år, jag genomgick min mest misslyckade klippning av luggen där frisören lyckades göra hela luggen sned och way to kort. Inga fler kommentarer och den saken. Skolan slutade, Sofilaj gick ut nian och därmed förlorade skolan den skönaste tjejen ever, sommarlovet inleddes med en klackspark, Typ.
"Sommarjobbade" mycket under juni, sjöng på ett bröllop, ett dop och en begravning.
Den sistnämnda var svårast och krävde mycket ork till att klara av. Men jag är glad över att jag gjorde, för hans skull.
Juli - Reste till Frankrike med my hoe och konfaledarna, träffade roliga människor från Kanada, En kaxmört från Skåne och goa gubbar från Göteborg. Reste med familjen till Grekland och utsattes av tortyr i form av en kärlekskrank Iglesias-kopia i min ålder som arbetade på hotellet, fick en present jag gömde under sängen och smög osynlig till bussen när vi skulle åka hem. Fick dessutom soleksem och var tvungen att vara inne på hotellrummet en dag, detta hindrade inte mr. Wannabe-Iglesias från att knacka på och försöka dra ut mig i solen.
Augusti - Åkte till Älvdalen och hälsade på mina underbara sysslingar, hade jättetrevligt i en vecka innan det var dags att åka hem till verkligheten. Två dagar senare började skolan.
September - Pappa fyllde år. Redan efter en månad var jag skoltrött,
Men jag och bästa kompisen träffade the fjortizboyz i tullinge och blev på bättre humör.
Jag vet inte om ni vill bli kallade det förresten, kom med nytt förslag kanske? :)
Oktober - Ägnade mycket tid åt bästa kompisen, Alby Fejm och dansen jag började på tillsammans med min sångfågel. Denna månad var hittills den bästa, mest på grund av killarna, Alex och Angelica. :)
November - Månaden flöt på ungefär som Oktober, spelade in en låt tillsammans med min syster som julklapp till föräldrarna, åt julbord en hel månad innan julafton och pyntade hela huset med tomtar och klädde granen redan innan första advent.
December - Reste till Thailand tillsammans med familjen från den tredje till den tjugotredje. Levde som en prinsessa i tjugo dagar och gjorde många olika utflykter innan det var dags att göra den inte helt felfria resan hem, se tidigare inlägg för mer information om den resan. Firade julafton för första gången utan snö och älskade morfar.
Nyårsafton återstår nu att se hur den blir, Vad som än sker blir det säkert bättre än jag trodde innan. Sedan väntar ett nytt år fullt av nya överraskningar.
Puss puss
Emelie
Sweet home Alabam.. Förlåt, jag menar förstås Uttran
Okej, så vara man äntligen hemma igen. Lillebror sitter och sjunger någon egenpåhittad sång medan han bygger lego, mamma går runt och tjatar på lillasyster att hon ska ta upp sina kläder, pappa snarkar på soffan och jag sitter och knapprar på datorn, efter många om och men.
Resan till Thailand gick utmärkt, vi mellanlandade i Bankok och bytte därefter flyg till Phuket. Allt flöt på som det skulle och ingen kände någon som helst stress, man gick runt lite på flygplatsen och höll på att dö i värmen eftersom man inte hade bytt om till shorts än utan gick runt i jeans och kofta medan svetten rann ner över ryggen.. mysigt (;
Vistelsen var inte helt fel den heller, när vi kom till hotellet var det dock något lite problem med bokningen av rummen. Du förstår, först var det tänkt att vi skulle åka den sjunde och stanna till den tjugoandra. Men sen ångrade sig mamma och ville att vi skulle åka tidigare, så vi bytte resdatum till tredje december. Problemet var nu bara att vi skulle ändra rummen så att vi kunde ha dom från den tredje och slippa leta nytt hotell som vi skulle bo på under fyra dagar, men det gick inte av någon kontsig anledning. Därför bokade mamma två nya dubbelrum som vi hade i fyra dagar, från den tredje till den sjunde, sen skulle vi byta till de rum vi hade bokat från början. Krångel krångel, som vanligt hos en nästan helt vanlig Svenssonfamilj.
Men i alla fall, sen låg vi i tre veckor vid poolen, på stranden, vandrade i djungel, red på elefanter, snorklade i kristallklart vatten där man kunde se varenda fisk ifrån nemofilmen, åkte båtturer till olika stränder som t.ex. Freedom Beach där man kunde mata fiskar med banan (Men det var inte någon bra idé att simma in i fiskstimmet medan någon matade fiskarna och tro att man kunde snorkla där, då blev man biten på diverse kroppsdelar), shoppade ute på marknader och prutade hos atuförsäljare. Allt var frid och fröjd, sen kom hemresan.
Vi skulle åka hem på kvällen så vi låg hela dagen vid poolen. Eller i alla fall var det tänkt att vi skulle göra det. Jag, mamma och systeryster stekte de sista timmarna så mycket vi hann, eller okej, jag och isa stekte. Mamma var upptagen på annat håll, Pappas pass hade nämligen försvunnit spårlöst från rummet! :O Detta skapade BIG DRAMA - stämning hos familjen eftersom detta nu betydde att pappa var helt fast i Thailand!
Som tur var har vi en underbar människa i vår släkt vid namn Majron. Majron är flygvärdinna och vet det mesta om såna där nödväniga resestuffs. Mamma smsade superkvinnan och frågade hur vi skulle göra, superkvinnan var inte sen med att svara att vi skulle gå till generalkonsulatet (ett stort hus där man kunde göra ett nytt, provisoriskt pass) och få hjälp där, men först skulle vi till polisstationen och anmäla att passet var försvunnet. Krångel krångel, som vanligt. Pappa flög iväg på en moped och fixade och trixade (med hjälp av en svensk restaurangägare som vi snackade mycket med) hela förmiddagen och en bra bit in på eftermiddagen och vips kom han tillbaka med ett rosa engångspass! Men tror du att krånglet slutade här? Hallå, vi pratar om min familj.. -,-
Vi satte oss i en minibuss till flygplatsen klockan halv fem, men vi hade en sån pratsam och långsam chaufför att vi kom fram en timme senare. Visserligen gjorde inte det något, men vad som hände sen var lite jobbigare.
När vi kom till incheckningen i Phuket fick vi en väldigt långsam kvinna vid disken. Hon knappade på sin dator och kollade på passen i en evighet innan hon tillslut släppte iväg oss, efter att ha sagt att vi skulle checka in ännu en gång i Bankok och krävt en avgift på 3500 bath. Nu var det bara några få minuter kvar innan flyget skulle gå och vi skyndade igenom flygplatsen. Vi kom tio minuter försent och planet stod och väntade på oss som tur var, men planet var fullt av arga passagerare som kollade snett på oss.. pinsamt.
Väl i Bankok föt allt på förvånansvärt bra! :o Vi satte oss på planet som skulle ta oss till Danmark. Turen skulle ta tio (!) timmar.. tur att det fanns en sån där tv fullmatad med filmer man kunde välja mellan. Jag tittade på "Ratatouille" och "Stardust", jag vet att de låter som riktiga barnfilmer men Stardust var förvånansvärt bra gjord med Michelle Phiffer (Osäker på stavningen) som värsta elaka häxan och en skiiiiiiiitsnygg kille i huvudrollen. Han skulle jag gärna kunna tänka mig att bo granne med.. I alla fall, Ratatouille var också över mina förväntningar. Jag lovar att filmen var grymt rolig! Jag erkänner, jag gillar det där animerade, när det handlar om en liten råtta som har en lika stor aptit och passion för mat som jag har är jag fast. Det är okej att skratta åt mig nu.
Jag försökte verkligen att sova under flygresan, verkligen försökte! Jag kröp upp i fosterställning i stolen och lutade sätet så långt bak jag kunde, blundade och räknade får men ingenting fungerade när man satt lika bekvämt som.. jag kommer inte på något som är obekvämt just nu, men det var i alla fall inte skönt. Till slut fällde jag ner min snarkande systers bord och la upp benen på det, så satt jag och sov hela resan hem. Nästan, jag sov i alla fall två timmar.
När vi kom till Danmark hade vi inte mycket tid kvar alls innan flyget till Sverige gick, så vi skyndade oss bort till säkerhetskontrollen och trodde att allt var frid och fröjd, tills vi blev stoppade för att ha ett handbagage vi egentligen skulle checkat in.. Jag var väldigt förvirrad må du tro, men vi hade tydligen några flaskor vi skulle checka in och en alldeles för tung bag, så det var bara till att vandra runt på Köpenhamns flygplats och checka in den blåa bagen för att sen gå till en ny säkerhetskontroll där dom slet upp en av mina paket för att dom trodde det var knark i det, men det var det INTE. Sur och irreterad gick familjen in på planet och landade äntligen en timme senare i ett frostigt Sverige.
Nu sitter jag här och håller på att somna, ligger sex timmar före det svenska dygnet så i mitt fall är det kväll nu.
Men vi hörs senare, lovar att vara mer aktiv nu, har varit lite inaktiv under semestern, men nu är det andra bullar som gäller!
Puss puss
Emelie
Resan till Thailand gick utmärkt, vi mellanlandade i Bankok och bytte därefter flyg till Phuket. Allt flöt på som det skulle och ingen kände någon som helst stress, man gick runt lite på flygplatsen och höll på att dö i värmen eftersom man inte hade bytt om till shorts än utan gick runt i jeans och kofta medan svetten rann ner över ryggen.. mysigt (;
Vistelsen var inte helt fel den heller, när vi kom till hotellet var det dock något lite problem med bokningen av rummen. Du förstår, först var det tänkt att vi skulle åka den sjunde och stanna till den tjugoandra. Men sen ångrade sig mamma och ville att vi skulle åka tidigare, så vi bytte resdatum till tredje december. Problemet var nu bara att vi skulle ändra rummen så att vi kunde ha dom från den tredje och slippa leta nytt hotell som vi skulle bo på under fyra dagar, men det gick inte av någon kontsig anledning. Därför bokade mamma två nya dubbelrum som vi hade i fyra dagar, från den tredje till den sjunde, sen skulle vi byta till de rum vi hade bokat från början. Krångel krångel, som vanligt hos en nästan helt vanlig Svenssonfamilj.
Men i alla fall, sen låg vi i tre veckor vid poolen, på stranden, vandrade i djungel, red på elefanter, snorklade i kristallklart vatten där man kunde se varenda fisk ifrån nemofilmen, åkte båtturer till olika stränder som t.ex. Freedom Beach där man kunde mata fiskar med banan (Men det var inte någon bra idé att simma in i fiskstimmet medan någon matade fiskarna och tro att man kunde snorkla där, då blev man biten på diverse kroppsdelar), shoppade ute på marknader och prutade hos atuförsäljare. Allt var frid och fröjd, sen kom hemresan.
Vi skulle åka hem på kvällen så vi låg hela dagen vid poolen. Eller i alla fall var det tänkt att vi skulle göra det. Jag, mamma och systeryster stekte de sista timmarna så mycket vi hann, eller okej, jag och isa stekte. Mamma var upptagen på annat håll, Pappas pass hade nämligen försvunnit spårlöst från rummet! :O Detta skapade BIG DRAMA - stämning hos familjen eftersom detta nu betydde att pappa var helt fast i Thailand!
Som tur var har vi en underbar människa i vår släkt vid namn Majron. Majron är flygvärdinna och vet det mesta om såna där nödväniga resestuffs. Mamma smsade superkvinnan och frågade hur vi skulle göra, superkvinnan var inte sen med att svara att vi skulle gå till generalkonsulatet (ett stort hus där man kunde göra ett nytt, provisoriskt pass) och få hjälp där, men först skulle vi till polisstationen och anmäla att passet var försvunnet. Krångel krångel, som vanligt. Pappa flög iväg på en moped och fixade och trixade (med hjälp av en svensk restaurangägare som vi snackade mycket med) hela förmiddagen och en bra bit in på eftermiddagen och vips kom han tillbaka med ett rosa engångspass! Men tror du att krånglet slutade här? Hallå, vi pratar om min familj.. -,-
Vi satte oss i en minibuss till flygplatsen klockan halv fem, men vi hade en sån pratsam och långsam chaufför att vi kom fram en timme senare. Visserligen gjorde inte det något, men vad som hände sen var lite jobbigare.
När vi kom till incheckningen i Phuket fick vi en väldigt långsam kvinna vid disken. Hon knappade på sin dator och kollade på passen i en evighet innan hon tillslut släppte iväg oss, efter att ha sagt att vi skulle checka in ännu en gång i Bankok och krävt en avgift på 3500 bath. Nu var det bara några få minuter kvar innan flyget skulle gå och vi skyndade igenom flygplatsen. Vi kom tio minuter försent och planet stod och väntade på oss som tur var, men planet var fullt av arga passagerare som kollade snett på oss.. pinsamt.
Väl i Bankok föt allt på förvånansvärt bra! :o Vi satte oss på planet som skulle ta oss till Danmark. Turen skulle ta tio (!) timmar.. tur att det fanns en sån där tv fullmatad med filmer man kunde välja mellan. Jag tittade på "Ratatouille" och "Stardust", jag vet att de låter som riktiga barnfilmer men Stardust var förvånansvärt bra gjord med Michelle Phiffer (Osäker på stavningen) som värsta elaka häxan och en skiiiiiiiitsnygg kille i huvudrollen. Han skulle jag gärna kunna tänka mig att bo granne med.. I alla fall, Ratatouille var också över mina förväntningar. Jag lovar att filmen var grymt rolig! Jag erkänner, jag gillar det där animerade, när det handlar om en liten råtta som har en lika stor aptit och passion för mat som jag har är jag fast. Det är okej att skratta åt mig nu.
Jag försökte verkligen att sova under flygresan, verkligen försökte! Jag kröp upp i fosterställning i stolen och lutade sätet så långt bak jag kunde, blundade och räknade får men ingenting fungerade när man satt lika bekvämt som.. jag kommer inte på något som är obekvämt just nu, men det var i alla fall inte skönt. Till slut fällde jag ner min snarkande systers bord och la upp benen på det, så satt jag och sov hela resan hem. Nästan, jag sov i alla fall två timmar.
När vi kom till Danmark hade vi inte mycket tid kvar alls innan flyget till Sverige gick, så vi skyndade oss bort till säkerhetskontrollen och trodde att allt var frid och fröjd, tills vi blev stoppade för att ha ett handbagage vi egentligen skulle checkat in.. Jag var väldigt förvirrad må du tro, men vi hade tydligen några flaskor vi skulle checka in och en alldeles för tung bag, så det var bara till att vandra runt på Köpenhamns flygplats och checka in den blåa bagen för att sen gå till en ny säkerhetskontroll där dom slet upp en av mina paket för att dom trodde det var knark i det, men det var det INTE. Sur och irreterad gick familjen in på planet och landade äntligen en timme senare i ett frostigt Sverige.
Nu sitter jag här och håller på att somna, ligger sex timmar före det svenska dygnet så i mitt fall är det kväll nu.
Men vi hörs senare, lovar att vara mer aktiv nu, har varit lite inaktiv under semestern, men nu är det andra bullar som gäller!
Puss puss
Emelie
In Thailand
Special price for you!
Nu skriver jag from the sunny thailand! Det ar varmt, valdigt varmt. Men inte for varmt. Gud vad jag stor mig pa att det inte finns nagra prickar over a:na och o:na.. Haha, men men :)
Idag fick jag thaimassage, Jag ar morbultad. Riktigt morbultad! Men gud sa skont det var! :D Hon som masserade mig drog i varje finger och ta tills det knackte till, det kandes nastan som om hon forlangde dom liksom! Och visst, langre fingrar har jag inget emot, men tar? Vem vill ha langa tar egentligen? Nej, om det gick att forlanga tarna skulle jag helst sta over.
Jaja, Just nu ar klockan 18.00 har i Thailand, och da ar hon alltsa tolv hos er i Sverige. Gud vad jag ar duktig pa matte! :D Anyway, vad var det jag skulle skriva? Juste, Isabelle ar sjuk och har inte fatt njuta av varken solsken eller thaimassage.. Hon har fatt ngn typ av halsfluss och ligger inne pa rummet och gar pa antibiotika och alvedon. Stackaren, hon skulle alskat att gora det jag gor har pa hotellet. Spana in utbudet.
Har pa hotellet bor det ca 60% svenskar, 20%finnar och de restrerande 20% ar fran andra lander. Av dessa 100% ar ca 55% killar, varav ca halften ar modellsnygga. Woho! Sa har ligger man i solen, och spanar in det underbara ogongodis som spelar volleyboll i poolen. Gud, jag vill aldrig aka harifran, I'm in heaven.
Puss pa er svennar dar hemma in Sweden!
/ Soon to become pepparkaka.
Grattis världen, ni har fått en emelie.
Hej,
Jag antar att jag borde börja så. Med ett simpelt hej. Eller är det kanske för tråkig början? Kanske jag borde ha ett hejsan istället? Eller, hej och hå ute i blåbärsskogen? Nej, det får räcka med ett simpelt hej.
Jag heter Emelie och är femton år, och det här är min blogg. Vems skulle det annars vara? Ibland säger man så skumma saker. Och lögner, man gör de mest korkade lögnerna om vadsomhelst. Jag är trött på sånt, men jag kan inte säga att jag inte ljuger. För då skulle jag dra en till lögn. Suck. Men den här bloggen ska iallafall bara vara den nakna sanningen. Jag tänker inte oroa mig om vad folk tycker om den. Och det är den absoluta riktiga sanningen. Rakt igenom.
Okej, nu kanske jag ska börja presentera mig själv på riktigt..
Vi skulle göra en hemsida i skolan, då skulle man skriva en sån där presentation om sig själv. Dom flesta började med en sån där vanlig presentation. Hej hej, jag heter Magda Persson och är femton år gammal. Jag bor i ett vitt litet radhus på sylvandersväg och gillar tomtar. Så där skrev de flesta, själv satt jag där och hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Jag hatar att presentera mig själv, utom när det räcker med att skaka hand och säga sitt namn. Det funkar, men när det komemr till skriftliga presentationer är jag sämst. Jag skojar inte, överdriver inte heller. Jag är sämst när det gäller skriftliga presentationer. Tycker det känns så formellt och pinsamt på något sätt.
Så där satt jag iallafall, mitt i klassrummet med alla elever runt omkring som knappade på sitt tangentbord och skrev om sig själva. Då slog det mig, varför göra som alla andra egentligen? Varför skriva en sån där tråkig infotext om sig själv?
Jag skrev en saga. Jag vet, du får garva åt mig. Jag skrev en saga om mig själv från det att jag var fem år och mitt liv började på riktigt, då jag var med i ministrålarna och sjöng överallt och i Dagens visa.
Sagan fortsatte till jag var sex år och blev kär för första gången, i min klasskompis Henrik. När han frågade chans visste jag inte ens vad det var, så han visade på en annan tjej i klassen som var frivillig att ställa upp. Det var även första gången jag fick mitt hjärta krossat då hon inte ville göra slut med honom och han tyckte det var okej att dras med den där fula tjejen med fräknar i hela ansiktet. Jag har nog aldrig blivit så snopen som när jag såg dom stå och pussas dagen efter i skogen.
Sagan fortsatte, jag blev tio år i sagan och hade fått mitt andra syskon. En lillebror lika lockig ocg blond som karamellprinsen. Eller han kanske är kung förresten. Whatever. Jag hade nu två småsykon att dras med och levde loppan i tvåan. Sen hoppade jag över ett par år och skrev om när jag började i sjuan, då jag började musik och media klass på högstadiet. Jag hade nu hittat världens bästa kompis i trean (Alexandra Larsson), noppat ögonbrynen en enda gång (Blir fortfarande chockad när jag ser bilder av mig själv från sexan och sjuan..), Börjat på Alby Fejm (Världens bästa ställe om man gillar teater, dans och sång) och hittat andra underbara människor att dras med på dagarna i skolan.
Där slutade historien. Jag har inte uppdaterat sagan på ett bra tag, och mycket har hänt sen dess. Jag har t.ex. noppat ögonbrynen minst sextiofyra gånger, bara en sån sak är värd applåder, träffat "The Fjortizboyz" i Tullinge, jag har aldrig haft så kul i mitt liv som jag har med er killar ;) , och upptäckt att killar inte alls är såna där söta små varelser som är bra på att pussas, utan även har en mörk sida. Jag har också upptäckt min stora passion, The Bourne trilogin. Är galet fast i dom där filmerna och kan se dom hur många gånger som helst. Ser man på! Nu har du ju fått din presentation om mig! Härligt att få den biten avklarad så man äntligen kan börja skriva på riktigt.
Men nu måste jag sluta, ska titta på julkalendern. Nej, jag är inte en sån där tönt som tycker det är coolt att titta på barnprogram (Även om jag fastnat framför Disney Channel ett antal gånger). Mamma vill att hela familjen ska sitta samlad när hennes kusin kommer fram. Han spelar tomten i årets jukalender. Han spelar även pappan i Svensson Svensson, så om jag ska vara helt ärlig så är jag lite småstolt över min kändissläkting. Men det pratar vi inte högt om.
Puss puss
Emelie
Jag antar att jag borde börja så. Med ett simpelt hej. Eller är det kanske för tråkig början? Kanske jag borde ha ett hejsan istället? Eller, hej och hå ute i blåbärsskogen? Nej, det får räcka med ett simpelt hej.
Jag heter Emelie och är femton år, och det här är min blogg. Vems skulle det annars vara? Ibland säger man så skumma saker. Och lögner, man gör de mest korkade lögnerna om vadsomhelst. Jag är trött på sånt, men jag kan inte säga att jag inte ljuger. För då skulle jag dra en till lögn. Suck. Men den här bloggen ska iallafall bara vara den nakna sanningen. Jag tänker inte oroa mig om vad folk tycker om den. Och det är den absoluta riktiga sanningen. Rakt igenom.
Okej, nu kanske jag ska börja presentera mig själv på riktigt..
Vi skulle göra en hemsida i skolan, då skulle man skriva en sån där presentation om sig själv. Dom flesta började med en sån där vanlig presentation. Hej hej, jag heter Magda Persson och är femton år gammal. Jag bor i ett vitt litet radhus på sylvandersväg och gillar tomtar. Så där skrev de flesta, själv satt jag där och hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Jag hatar att presentera mig själv, utom när det räcker med att skaka hand och säga sitt namn. Det funkar, men när det komemr till skriftliga presentationer är jag sämst. Jag skojar inte, överdriver inte heller. Jag är sämst när det gäller skriftliga presentationer. Tycker det känns så formellt och pinsamt på något sätt.
Så där satt jag iallafall, mitt i klassrummet med alla elever runt omkring som knappade på sitt tangentbord och skrev om sig själva. Då slog det mig, varför göra som alla andra egentligen? Varför skriva en sån där tråkig infotext om sig själv?
Jag skrev en saga. Jag vet, du får garva åt mig. Jag skrev en saga om mig själv från det att jag var fem år och mitt liv började på riktigt, då jag var med i ministrålarna och sjöng överallt och i Dagens visa.
Sagan fortsatte till jag var sex år och blev kär för första gången, i min klasskompis Henrik. När han frågade chans visste jag inte ens vad det var, så han visade på en annan tjej i klassen som var frivillig att ställa upp. Det var även första gången jag fick mitt hjärta krossat då hon inte ville göra slut med honom och han tyckte det var okej att dras med den där fula tjejen med fräknar i hela ansiktet. Jag har nog aldrig blivit så snopen som när jag såg dom stå och pussas dagen efter i skogen.
Sagan fortsatte, jag blev tio år i sagan och hade fått mitt andra syskon. En lillebror lika lockig ocg blond som karamellprinsen. Eller han kanske är kung förresten. Whatever. Jag hade nu två småsykon att dras med och levde loppan i tvåan. Sen hoppade jag över ett par år och skrev om när jag började i sjuan, då jag började musik och media klass på högstadiet. Jag hade nu hittat världens bästa kompis i trean (Alexandra Larsson), noppat ögonbrynen en enda gång (Blir fortfarande chockad när jag ser bilder av mig själv från sexan och sjuan..), Börjat på Alby Fejm (Världens bästa ställe om man gillar teater, dans och sång) och hittat andra underbara människor att dras med på dagarna i skolan.
Där slutade historien. Jag har inte uppdaterat sagan på ett bra tag, och mycket har hänt sen dess. Jag har t.ex. noppat ögonbrynen minst sextiofyra gånger, bara en sån sak är värd applåder, träffat "The Fjortizboyz" i Tullinge, jag har aldrig haft så kul i mitt liv som jag har med er killar ;) , och upptäckt att killar inte alls är såna där söta små varelser som är bra på att pussas, utan även har en mörk sida. Jag har också upptäckt min stora passion, The Bourne trilogin. Är galet fast i dom där filmerna och kan se dom hur många gånger som helst. Ser man på! Nu har du ju fått din presentation om mig! Härligt att få den biten avklarad så man äntligen kan börja skriva på riktigt.
Men nu måste jag sluta, ska titta på julkalendern. Nej, jag är inte en sån där tönt som tycker det är coolt att titta på barnprogram (Även om jag fastnat framför Disney Channel ett antal gånger). Mamma vill att hela familjen ska sitta samlad när hennes kusin kommer fram. Han spelar tomten i årets jukalender. Han spelar även pappan i Svensson Svensson, så om jag ska vara helt ärlig så är jag lite småstolt över min kändissläkting. Men det pratar vi inte högt om.
Puss puss
Emelie
